DEN MAGISKA RESAN...
Omkring sjutiden på kvällen den 12:e
juni 1998, samma dag som vi hade slutat skolan inför sommarlovet
så åt jag och Snake våra svampar.
Vi hade gått och väntat ganska länge på att det skulle
bli kväll, men nu
kände vi att stunden var inne. Psilocybe Cubensis
smakar verkligen vidrigt i torkad form, men sättet vi valde
att äta dom på tyckte åtminstone
jag var ännu äckligare. Jag är inte direkt överförtjust
i fruktkräm och mjölk,
men jag tänkte att det skulle ta bort större
delen av den vidriga smaken. Det gjorde det inte. Allt som låg i
min skål förvandlades till en gröt
utav grå/lila kräm med smak av Cubensis. Efter att jag fått
i mig krämen
och de 2,5 grammen Cubensis (prima vara, mycket
potenta svampar) så mådde jag ganska illa, och var
rädd för att det skulle smitta av sig
på trippen. Men eftersom det var min fjärde gång, och
jag inte känt
obehag någon gång innan så tänkte
jag att det skulle försvinna, vilket det även gjorde (jag har
efter det
även läst att illamående är
fullkomligt normalt i början av trippen). Efter kanske 15-20 minuter
började det
pirra i magen på mig, och jag blev ganska
rastlös. Snake satt i soffan och tittade på TV och såg
allmänt
lycklig ut, medans jag gick omkring i vardagsrummet,
la mig under bordet och till slut föreslog att vi skulle
gå in i mitt rum. Jag fixade till en mysig
stämning med dämpad belysning, lavalampa och satte igång
MFG’s platta ”New Kind of World”, vilken jag rekommenderar
mkt starkt både till trippar och det ”vanliga”
livet. Om du inte känner igen namnet på
gruppen så förstår du antagligen mer om jag säger
att det tillhör
genren goatrance.
Nu började hallucinationerna komma. Snake lade
sig i min säng direkt vi kom in, så jag fick lägga mig
på
golvet. Nu började den allra trevligaste delen
av trippen. Nu hade allt illamående försvunnit, och de enda
känslorna som fanns inuti mig var total lycka
och välbefinnande. Mitt skinn började spritta av energi, och
det
pirrade i hela kroppen. Den känslan man har
i magen när man är riktigt kär hade jag över i hela
kroppen,
med extra mycket känsla i huden. Ett annat
sätt att beskriva det är ungefär som när benet har
somnat, men
med en dos utav orgasmkänsla inblandat. Ett
tredje sätt att beskriva det är: helt fantastiskt! Jag kom på
att jag nog borde stänga ner min internetuppkoppling,
så jag reste mig upp och lyckades på vacklande ben
komma fram till datorn och koppla ner mig.
Äntligen började jag få mina efterlängtade
hallucinationer. Jag låg på golvet, med armarna åt båda
hållen och tittade upp i taket. Synfältet
hade delats upp i tusentals olika delar, nästan som om jag hade haft
fasettögon. Mina händer och armar var
övertäckta utav vackra mönster, och fingertopparna var alldeles
torra, som om jag hade varit och grävt med
dom i jorden och låtit det torka in i huden. När jag blundade
så
styrde musiken mina hallucinationer på insidan
av ögonlocken helt och hållet. Det första jag såg
var mig
själv sittandes vid lägerelden som en
stenåldersmänniska. Det var mörkt på natten, och
jag frågade mig
själv varför jag såg det jag såg.
Men jag hann inte fundera särskilt länge på det, för
musiken ändrades
drastiskt, och jag började istället se
ett hav av eldflammor. När jag även började se en dödskalle
så blev jag
lite rädd, samtidigt som jag var totalt lugn.
Jag försökte få eldhavet att försvinna, men det försvann
bara
några sekunder senare då låten
tog slut. När nästan låt började så hamnade
jag nästan i någon sorts
trans, och jag färdades genom färgrika
tunnlar i mitt inre, bland psykedeliska mönster och underbara
energier, allt kontrollerat utav musiken. Någon
gång tittade jag upp i taket, och efter att jag stirrat uppåt
i
några sekunder så började en stad
komma fram, tydligare och tydligare hela tiden. Det var en futuristisk
stad med inslag av fantasystil där den befann
sig ibland rosa/vita moln Den var inte färgrik eller särskilt
synbar. Däremot såg jag synligt konturerna
av byggnaderna. Det var helt klart att det var en stad jag såg.
Den var inte särskilt detaljerad, och jag såg
den från väldigt långt håll, men ändå
var det väldigt
fascinerande. Det var första gången jag
såg en hallucination som verkligen förställde något.
Sinnena var
helt förvirrade, färgerna ekade och ljuden
kunde ofta framstå som färger. Allting blurrade...
Hur lång tid vi låg där på
och njöt av våra hallucinationer och euforiska känslor
vet jag inte, men efter ett tag
reste jag mig upp och fick för mig att sätta
mig vid datorn. Jag kör med en upplösning utav 1024x768, men
när jag satt där så såg det
ut som 640x480, och jag kunde se varenda punkt på monitorn. Alla
fönster var
sneda och konstiga, alla konturer var suddiga. Efter
att ha kopplat upp mig lyckades jag leta mig ut på IRC
och in på mina stamkanaler. En IRC-polare
frågade om jag kunde skicka ett program, så jag började
skicka
det till honom. IRC var inte direkt upphetsande,
och Snake hade gått in i vardagsrummet för att titta på
TV.
Det var den första dagen på fotbolls-VM,
vilket var ganska mysigt. Det var många trevliga färger; grönt
gräs
och färglada tröjor samt en festlig stämning.
Vi satt där ett tag och pratade om hur fantastiskt allt var. Det
spelades tre matcher den dagen, men varken jag eller
Snake kunde komma på vilka det var som spelade.
Jag försökte mitt allra bästa för
att komma på vilka det var som spelade, eftersom jag hade vetat det
tidigare
under dagen, och när jag äntligen kom
på vilka det var så kändes det som om jag verkligen hade
klarat av
något. Jag har aldrig varit så nöjd
med mig själv som då, det kändes som att jag verkligen
gjort en bedrift
genom att komma på vilka lag det var som möttes.
Jag antar att det hade gått några timmar vid detta laget,
för de starkaste hallucinationerna var så
gott som borta. Vi gick omkring i huset, antingen själva eller båda
två tillsammans och utforskade både
det yttre och inre. Från det här stadiet kommer jag bara ihåg
några få
detaljer, saker som var direkt avvikande. Jag var
överhuvudtaget helt överlycklig och positivt inställd till
allting. Jag kommer till och med ihåg att
jag frågade Snake om ”vi skulle hata”, fråga mig inte vad,
men att
hata var för mig något positivt, även
om jag visste att det inte var det. Alla känslor var för mig
positiva.
Någon gång under detta stadiet, som
möjligen skulle kunna kallas mittenfasen eller något i den stilen,
så
låg jag och Snake på golvet i köket
och filosofierade.
Efter ”mittenfasen” så började jag gå
över i en slags verklighet, (för mig var det en verklighet),
där allting var
helt fel, fast på ett sätt som inte alls
var skrämmande. Alla perspektiv och dimensioner var fel. När
jag tittade
ut genom fönstret på grannhuset som går
bortåt mot horisonten så förstod jag ingenting. Det gick
bortåt,
men ändå hitåt. Perspektiven stämde
inte. Den tredje dimensionen var helt fel. Allt var helt fel, ingenting
stämde. När jag drack ur min colaflaska
så kända jag hur jag åkte in i colan och sedan följde
med vätskan
ner i min kropp. Det gjorde även ont i näsan
när jag drack, oberoende av vad jag drack. Jag tittade mig i
spegeln och förstod ingenting. Jag såg
inte alls ut som jag gör. Inga former stämde. Ögonen, inte
bara
pupillerna var överdrivet stora, och rundare
än vanligt. Kinderna buktade ut mer än vanligt. Det var inte
skrämmande, bara konstigt. Jag ville inte tillbaka
till den vanliga verkligheten, även om jag inte oroade mig
för att komma tillbaka dit, för det här
var min verklighet. Jag kunde inte tänka mig att det skulle ta slut.
Inte
heller kunde jag förstå hur den verkliga
verkligheten var. Jag gick in på toan för att tvätta mig
i ansiktet, men
när jag skruvade på kranen så kändes
det inte som om det hände någonting. Jag tittade hela tiden
i
spegeln, inte på kranen, så jag förstod
inte varför det inte kom något vatten. Så jag stängde
av kranen och
satte på den igen. Ingenting hände nu
heller, så jag tittade ner på kranen och blev förvånad
över att det
kom vatten ur den. Jag tvättade ansiktet flera
gånger, det var hur skönt som helst.
Efter ett tag försvann alla hallucinationer,
och perspektiven återgick till det normala, men jag förstod
ännu
mindre. Snake tyckte att vi skulle gå ner
och göra makaroner. Jag förstod verkligen ingenting, men jag
gick
ner och in till köket. Där öppnade
jag skafferiet och stod och stirrade ner på makaronerna med gapande
mun. Jag förstod inte något överhuvudtaget,
vilket jag upprepade för Snake gång på gång. Han
verkade
vara så gott som tillbaka till den verkliga
verkligheten, och frågade mig ”Du förstår verkligen ingenting
va?”,
småskrattandes. Det stämde, allt var
helt konstigt för mig. Efter ett tag sade han att han hade kommit
på att
han inte var hungrig, och jag höll med honom.
Så vi gick upp för trapporna igen, och efter att jag klivit
över
det sista trappsteget så stannade jag och
stod helt stilla. Jag förstod ingenting. Inte heller visste jag vad
det
var jag inte förstod.
Det var då jag gjorde kvällens stora
misstag. Jag tänkte att jag skulle gå och sätta mig och
kolla på
TV för att låta det sista av trippen
försvinna. På fyran visade dom en film om en kvinna som led
av
schizofreni, och hennes väg tillbaka ur sjukdomen.
Jag tänkte att det kunde vara bra med en känslostark
film när jag ändå var öppen
för känslor, och tog emot dom starkare än vanligt. Det var
inte smart tänkt utav
mig. Alldeles i början av filmen får
man se en scen där hon ligger i sin säng, helt från vettet,
med otrevliga
hallucinationer i taket. Hennes panikslagna rädsla
smittade av sig på mig, och jag tyckte mig se hennes
ansikte börja ruttna och föråldras.
Jag bytte snabbt kanal, där det var glada färger och glad musik
när
eftertexterna rullade efter något program.
Det piggade upp mig litegrann, men inte mycket, så jag gick
snabbt in till Snake som satt vid min dator och
spelade. Jag satte mig bredvid honom och försökte lugna
mig. Jag visste inte om jag skulle ge efter för
mina rädslor eller kämpa emot, men jag bestämde mig för
att
kämpa emot. I kanske 10-15 minuter satt jag
helt stilla utan att knappt säga någonting och försökte
kämpa
emot paniken. Jag visste hela tiden att det skulle
gå över, och att det inte skulle dröja särskilt länge
eftersom jag var precis i slutskedet av trippen.
Men det spelade ingen större roll just då. Efter kanske 20
minuter hade jag lyckats få bort all rädsla,
och jag kunde börja prata om det. Vi sa inte så mycket om det,
utan bestämde oss för att laga mat efter
att Snake spelat färdigt. Vi käkade och kollade på video,
men jag
hade fortfarande en känsla av obehag samtidigt
som jag var ganska rastlös. Så jag gick och tog ett varmt
bad. Jag låg ner och försökte koppla
av, men det gick inte riktigt. Alla obehagskänslor var som bortblåsta,
men jag var alldeles för koncentrerad för
att kunna koppla av. Så jag gick upp efter kanske en halvtimme.
Snake hade somnat framför TV’n, och jag kände
att även jag behövde vila, så vi gick och lade oss. Det
tog
ett tag för mig att somna, men när jag
somnade så sov jag djupt i sammanlagt 13 timmar. Dagen efter var
helt underbar. Första dagen på sommarlovet,
solen lös och jag var helt överlycklig.
EFTERORD:
2,5 gram var kanske lite mycket för mig för
tillfället, hela kvällen var en väldigt överväldigande
upplevelse,
även om den inte slutade så bra som det
brukar göra. En viktig sak är att förberedelse. Dämpad
belysning
och goatrance är underbart, men om du hade
tänkt kolla på TV, så kolla TV-tablåerna först.
Prova på absolut på ”magic mushrooms”,
i rätt sällskap och omgivning så är det helt enkelt
underbart. Hela
min kväll var helt fantastisk tills jag kollade
på den där filmen. Nu har jag snuddat lite vid en snetripp,
och
kommer inte att utsätta mig för något
sådant igen. Även om bara 30 minuter av kvällen var otrevliga,
så går
dom att undvika. Nästa gång kommer jag
nog inte ta över två gram.
//Jimmy.